Igår var jag iväg till gruppboendet i övre Torvalla och redan då jag klev innanför dörren så blev jag varmt mottagen av dom som jobbade där.

Drack kaffe i köket och pratade lite med en annan vikarie innan den ordinarie kom dit. Vi satt på kontoret och pratade i över en timme. Hon berättade om brukarna på stället och hur det kunde se ut en vanlig dag. Förklarade schemat och lite annat.

Jag kommer få gå introduktion om 1 månad iallafall. Gissa om jag blev glad.

Men det är inte slut där.

Hon tipsade nämligen mig att ringa till ett annat ställe för där behövdes det alltid vikarier, plus att hon skulle prata med deras chef om att jag skulle få gå intro på dom andra 2 gruppboendena där uppe så jag kunde vicka på alla 3. Då hade jag mycket större möjlighet att få jobba mycket mer.

Kunde väl inte bli bättre?

Jo en fast tjänst såklart, men det här känns hur bra som helst.

Hon gav mig några nummer som jag tänkte ringa idag och imorgon.

Den här gången var det visst min tur. Som jag väntat!

Det känns ibland som att jag står i en kö.

En väldigt, väldigt lång kö.

Kön som leder fram till ett jobb. Och jag står typ sist.

Men, så plötsligt hamnar jag någonstans nästan längst fram i kön. Jag börjar se arbetsgivarna längst där framme medans jag kommer allt längre fram, men så råkar jag blinka till för jag får ett skräp i ögat och när jag tittar upp igen så står jag än en gång längst bak i kön.

När blir det min tur att stå som nr 1 i den här kön?

Kommer det någonsin bli så?

Men idag kanske det är min tur.

Om 40 min ska jag vara uppe på en gruppbostad och presentera mig och jag ska få bli presenterad för människorna där.

Jag är inte direkt nervös.

Det känns bra, för jag vill verkligen ha det här jobbet. Det verkar så himla bra och jag vill inte hamna sist i den där värdelösa kön som liksom aldrig rör på sig.

Är det min tur nu?

Jag vill inte förlora dig.

Han Gurkan i Big Brother är rolig tycker jag. Det är några som är roliga där inne, men i början tyckte jag det bara var skit att se på.

Men nu har det börjat bli mer en familjär atmosfär där inne och inte bara en massa göka. Dom ser ut att ha det mest mysigt där inne.

Visst är det väl så man ska göra va?

Bryta ihop och komma igen.

Äh, le och var glad åt det man har.

Jag har inte så mycket och jag kräver inte så mycket heller.

Och när jag tänker på min vän som berättade för några dagar sedan att hon ska skiljas för hennes karl hade träffat en annan, ja då får man som lite annat perspektiv på livet. Man ska vara glad och tacksam för det man har.

Tacksam och tacksam, iallafall ska man vara glad.

Jag är glad att jag har Tony och att jag har min fina, underbara, älskade lilla Izolde som kallar mig bajsmamma när hon ska säga hejdå i telefonen, men det gör ingenting!

När är man egentligen fattig?

Är det när man inte har råd att betala alla räkningar?

Är det när man inte har ordentlig mat på bordet?

Är det när man inte har pengar till att köpa kläder?

Dom pratade om fattigdom på nyheterna igår, eller var det i förrgår?

Om föräldrar som kom till Frälsningsarmén och bad om hjälp. Barn till föräldrar som får försörjningsstöd hos socialen.

Det kallas fattigdom.

Själv har jag ångest över att jag inte har ett jobb. Inte ens ett extrakneg att gå till. Och nu när jag inte heller får pengar från CSN som jag trodde att jag skulle kunna få nu i april, så blev allt ännu sämre.

Så hur fan gör man?

"Huvudsaken man har till alla räkningar" visst. Eller?

Men sen då? Allt annat man måste ha. Mat, hygien, hundmat etc, etc.

Om man bara fick ett extrajobb iallafall, så man visste att man skulle få kunna jobba ibland åtminstone.

Det äter upp mig inifrån det här. Kommer sluta som ett tomt skal, liggandes här på soffan, eller möjligtvis sängen om det händer när jag sover.

Någon försöker peppa, tack, men det hjälper mig inte direkt ekonomiskt.

Dom som har jobb ska vara jävligt glada för det. För att dom får sin fasta inkomst varje månad. Slippa gå och grubbla på hur nästkommande månad blir.

Det tryter på det mesta, både sig själv och på den bättre hälft man bor med.

Motivationen till att plugga försvann helt idag, och det enda jag har fokuserat på idag är hur jag ska få tag i ett jobb så fort som möjligt.

Har än en gång sökt jobb inom hemtjänsten. Säkert fjärde gången i ordningen det nu.

Det har blivit som en ond cirkel. Jag har inte råd att plugga för jag måste jobba för att få pengar. Och för att få ett jobb så måste man vara utbildad.

Så hur i helaste helvete gör man då?!

Listan på saker som stör mig när det gäller djur fortsätter.

Nu på våren, när snön tinar och gräset börjar komma fram, kommer även all jävla lera fram också. Och självklart ska ju Roxy gå mitt i det, strax innan man ska in.

Nyss fick jag dra upp henne i snön så den värsta leran försvann innan vi kunde gå in. Jag anar bara hur det kommer se ut här inne nu i vår, och ska jag vara ärlig får jag lite smått panik över det!

Jag har lust att sätta ner en stor hink med vatten som hon kan kliva i innan hon går upp i lägenheten så den värsta lorten blir kvar nere i hallen.

Jag som vill ha rent och fint. Dammsuger ju varje dag redan. Ska jag behöva börja skura nu också?

I snart 4 veckor har jag väntat på att få ett besked från CSN angående mina studiemedelsansökan. Igårkväll kom jag på att jag skulle gå in på Mina Sidor på deras hemsida och se efter vad som händer med min ansökan och där hade jag fått ett meddelande att något var fel.

Så idag kunde jag lägga till mer uppgifter som dom ville ha, plus att jag ringde upp. Det jag måste göra för att få studiemedel för dom här veckorna jag ska plugga, är att klara av 140 poäng innan jag får något från dom.

Så jag måste alltså gå typ 6 veckor till utan pengar, innan ett beslut kan tas.

Det känns sådär, måste jag säga.

Tony hade räknat med att jag skulle få pengar, men det hade inte jag gjort.

Så nu kan jag inte åka till Izolde i helgen som jag tänkt då hon har gymnastikuppvisning på söndag. Och presenter till henne då?

Och hennes kalas?

Hon fyller ju år om 18 dagar!

Ja, så jag vette fan hur det här blir.

Man hamnar väl på gatan till slut. Utan tak över huvudet. Leva i en kartong. I rännstenen.

Enda skymten av pengar jag kan se just nu är att jag får timvikariejobbet imorgon som jag ska iväg på.

Fan att något alltid ska krångla för mig. Varför kan det aldrig bara gå som på räls, utan hinder?