Jag kom nyss hem. Hem till en alldeles tom lägenhet. Alldeles ensam. Tyst.

Izolde ville sova hos momma och moffa med sin pappa inatt och hon får ju välja själv. Jag tänkte ett tag sova där jag med, men jag måste vika tvätt till imorgon. Hade dessutom inga saker med mig dit heller.

Så kom jag hem och öppnade dörren, men ingen Roxy som blev jätteglad och hoppade på en, ingen Roxy som sprang uppför trappen, ingen Roxy som vill vara nära nu här i soffan. Bara en stor enda ensam tomhet.

Det är så svårt att beskriva känslan just nu.

Det känns som man blivit av med något viktigt och värdefullt. Det känns så fel! Som att man förlorat något.

Det har vi ju.

Och värre blir det för imorgon ska Izolde åka hem till Sandviken igen. Så jag kommer gråta hela kvällen imorgon också. Precis som igårkväll. Jag bröt ihop helt och hållet. Tony fick hämta mig inne på toan på kvällen. Jag kunde inte sluta gråta. Gråten ligger där alldeles under ytan och om jag tappar det minsta av behärskningen så väller den fram. Kan bara ana hur det kommer bli på tågstationen imorgon. Jag vill ha min dotter här, hos mig!