Ibland kommer det bara över mig, som idag, hur jävla mycket jag saknar mitt lilla hjärta Jag satt i bilen på väg hem efter att ha lämnat Tony på jobbet, och när jag skulle svänga in på våran gata så fick jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna.

Jag saknar henne så mycket.

Igår ringde hon för att säga godnatt och så sa hon: Jag älskar min mamma.

Som jag önskar att jag fick krama och pussa på henne när hon säger så.

Jag ångrar att jag flyttade hem hit. Jag behöver ju henne och hon behöver mig.

Jag ångrar det för att jag var tvungen att lämna henne.

Det är så svårt att beskriva varför jag flyttade. Men kanske att jag flyttar tillbaka, eller närmare, eller kanske att hon flyttar hit en dag?

Men visst, idag är tydligen en skitdag och då ångrar jag det så mycket så jag nästan går åt, medans andra dagar går det hur bra som helst.

Herrens vägar äro outgrundliga, eller?

Idag är det sista dagen på mars månad år 2011.

Hur känns det hörrni?

Bara 9 månader kvar på det här året.

Vårat, kanske, näst sista år på jorden, om man ska tro Mayaindianernas profetior och kalendrar.

Citatet "Lev livet här och nu, imorgon kan det vara för sent" passar rätt bra in.

För 2 år sedan låg jag på stranden i Thailand med Izolde och hennes pappa. Det var Izoldes första utomlandsresa. Hon var 11 månader gammal. Vi åkte på vinterkräksjukan på flygplanet ner när vi hade 6 timmar kvar.

Jag spydde överallt. Dock i påsar som tur var.

Det var en fin resa. Thailand är ett bra land att semestra i. Ett av dom bättre.

Fast nästa gång jag åker dit ska jag försöka undvika dom värsta turistorterna.

En torsdag som denna består av att plugga matte. Jag har varit på skolan och fått hjälp på förmiddagen men tänkte försöka göra resten hemma. Måste nog börja med uppdraget som ska vara klart på söndag med. Kanske jag kan skicka in det på måndag då det ska vara klart på en söndag. Känns svårt att kunna skicka in det på en söndag när skolan är stängd och man inte kan scanna in svaren. Men en dag hit eller dit ska väl gå bra tycker jag.

Här kommer då bilderna från mitt "nya" kök

Jag brukar ofta vara inne på Blocket och kika på främst möbler för att se om man hittar något fynd.

Det tyckte jag att jag gjorde i söndags.

Jag fyndade ett matbord med 4 stolar som jag mailade på direkt. På måndagkväll åkte vi och hämtade det.

Bordet är i och för sig från IKEA, men i gammaldags stil och stolarna är gamla, vitmålade stolar.

Köket blev som nytt, för endast 750 kr.

Igår shoppade jag dessutom upp mitt presentkort på Åhléns som jag fick av syster när jag fyllde år. Det blev en ny lampskärm, en vit trådkorg som jag har frukt i och en hjärta med text som man hänger på väggen.

Texten är första versen i psalmen vi hade på Izoldes dop, "En vänlig grönskas rika dräkt".

Gud vad jag trivs i mitt kök nu. Jag vill nästan inte gå därifrån!

Jag vet att sånt här kan vara väldigt, väldigt känsligt. Men jag behöver verkligen skriva av mig.

Jag tycker det är skitsvårt att få bonusbarn.

Jag trodde inte att det skulle vara det, med tanke på att jag har ett barn själv.

Men det är som syrran sa: "Du tycker ju egentligen inte om barn, du tycker bara om Izolde" och det ligger ju något i det.

Men det är nog mer såhär, att jag vet inte hur man ska göra med andras barn. "Tycker inte om" är lite att ta i, för det handlar mer om att jag inte vet riktigt hur jag ska göra eller hur jag ska bete mig med andras barn.

Izolde känner jag utan och innan i stort sett och hon är ju MIN.

Och så kommer man inklampandes såhär i en annan familj och det känns som det tar typ tvärtstopp.

Man försöker ta sig in på något sätt men det går bara inte.

Det handlar inte om svartsjuka gentemot hans barn att dom får uppmärksamheten när dom är här, absolut inget sånt, utan det är mer att min hjälp inte fungerar.

Jag kan fråga något men får till svar att "pappa är ju inte här så då hör ju ändå inte han vad jag säger" osv.

Jag tycker ändå att jag försöker hitta på saker, såsom filmmys på kvällen allihopa så vi umgås eller åka till Vinterparken och ta med fika eller så. Men det är så himla svårt att "ta sig in".

Jag vet inte om man kan säga att jag känner mig utanför, men det känns ibland som att det är "dom" och så "jag".

Menar inte heller att vi ska vara någon slags familj på det viset när dom är här, för dom har en mamma och en pappa redan, men man vill ju känna sig lite delaktig när dom är här och kunna hjälpa till ibland, men det har inte blivit så och det verkar inte bli så heller. Dom tillhör ju vårat liv, så det är ju konstigt annars menar jag.

Som sagt, det här kan ju vara jättekänsligt.

Om man jämför med när Izolde är här då. Hon tycker ju om Tony jättemycket och busar och skojjar på med han hela tiden, och ber han om hjälp ibland istället för att komma till mig.

För min del känns det som att det har klickat där, mellan dom. Och det är jag supernöjd över. Det kanske är där jag ska lägga mina tankar och min energi på istället för att fundera på det andra?

På min egna familj.

Ja, det är nog så det ska vara.

Igår var jag och syrran ute på lite äventyr.

Det blev shopping och fika och lunch.

Jag shoppade nya gardiner till vardagsrummet och köket och lite småinredning. Köket blev jättefint!

Önskar så mycket att vi hade en större lägenhet.

Eller helst ett hus, som man kuinde renovera och få till precis som man ville.

Jag vet exakt hur det skulle se ut.

Iallafall med inredningen.

Nu är jag riktigt sugen på att ta tag i renoveringen av hallen. Jag hittade tapeter igår och så har jag bett Tony att bygga en bänk med skohylla att ha i hallen nere.

Tänk om man hade lite, lite mer pengar bara...

I onsdags efter jag vart på skolan på introduktion så åkte jag och Tony hem till bror och Sara för att se det lilla underverket Tove.

Gud så fin hon var, med sitt kolsvarta hår. Och så himla liten. Hon vägde nästan ingenting i famnen.

Tänk att man inte kommer ihåg när Izolde var sådär liten. Man ser bilderna, men man kommer inte riktigt ihåg det.

Här kommer några bilder på stolt mamma och pappa och så lilla Tove såklart:

Stolta pappan Peter & Tove

Myser under filten i mammas famn

Tove hos mamma Sara

Jag får lön på fredag, och jag som trodde att jag kanske skulle ha missat att lämna in tidrapporten i tid.

Såg igårkväll att kosingen ramlar in på kontot på fredag, precis som det ska vara.

Ok att det inte handlar om så värst himla mycket pengar, men bra betalt ändå för 5 dagars jobb tycker jag.

Nu väntar jag med spänning på svar från CSN om jag är berättigad till studiemedel eller ej.

Men, det tråkiga med allt är att jag just kom på att snart är det den 15 april, och då ska vinterdäcken bytas till sommardäck, så det blir nog inte många kronor kvar i fickan i slutändan ändå. Typiskt!