Jag vet att sånt här kan vara väldigt, väldigt känsligt. Men jag behöver verkligen skriva av mig.

Jag tycker det är skitsvårt att få bonusbarn.

Jag trodde inte att det skulle vara det, med tanke på att jag har ett barn själv.

Men det är som syrran sa: "Du tycker ju egentligen inte om barn, du tycker bara om Izolde" och det ligger ju något i det.

Men det är nog mer såhär, att jag vet inte hur man ska göra med andras barn. "Tycker inte om" är lite att ta i, för det handlar mer om att jag inte vet riktigt hur jag ska göra eller hur jag ska bete mig med andras barn.

Izolde känner jag utan och innan i stort sett och hon är ju MIN.

Och så kommer man inklampandes såhär i en annan familj och det känns som det tar typ tvärtstopp.

Man försöker ta sig in på något sätt men det går bara inte.

Det handlar inte om svartsjuka gentemot hans barn att dom får uppmärksamheten när dom är här, absolut inget sånt, utan det är mer att min hjälp inte fungerar.

Jag kan fråga något men får till svar att "pappa är ju inte här så då hör ju ändå inte han vad jag säger" osv.

Jag tycker ändå att jag försöker hitta på saker, såsom filmmys på kvällen allihopa så vi umgås eller åka till Vinterparken och ta med fika eller så. Men det är så himla svårt att "ta sig in".

Jag vet inte om man kan säga att jag känner mig utanför, men det känns ibland som att det är "dom" och så "jag".

Menar inte heller att vi ska vara någon slags familj på det viset när dom är här, för dom har en mamma och en pappa redan, men man vill ju känna sig lite delaktig när dom är här och kunna hjälpa till ibland, men det har inte blivit så och det verkar inte bli så heller. Dom tillhör ju vårat liv, så det är ju konstigt annars menar jag.

Som sagt, det här kan ju vara jättekänsligt.

Om man jämför med när Izolde är här då. Hon tycker ju om Tony jättemycket och busar och skojjar på med han hela tiden, och ber han om hjälp ibland istället för att komma till mig.

För min del känns det som att det har klickat där, mellan dom. Och det är jag supernöjd över. Det kanske är där jag ska lägga mina tankar och min energi på istället för att fundera på det andra?

På min egna familj.

Ja, det är nog så det ska vara.