Om 2 veckor ska älsklingen opereras i Stockholm och jag kommer inte kunna följa med. Men han säger att jag inte behöver. Han är sådan. Han "kan själv" och behöver inte stöd från någon. Inte vad han säger iallafall. Jag hade tvingat med honom. Jag vägrar åka på sånt ensam. Helst vill jag ha med mig personen in i op-rummet (som egentligen bara barn får, typ mamma och pappa) som är där när jag sövs. Jag brukar tillslut få som jag vill, även fast det egentligen inte går. Sån är jag!

Har väl planer på att hämta Izolde nästa vecka. Längtar efter min lilla prinsessa nu så det gör ont i själen! Jag har hittat en röd tråd som genomgår våra samtal när vi pratar. Hon berättar alltid om kiss och bajs och kräks. Typ senast berättade hon att hon kissat i sängen på natten, och så berättade hon att hon hade fått upp kräks i munnen på tåget en gång. Typ sådana saker. Varför vet jag inte. Men hon är ju, och har varit hemskt länge, i den här kiss och bajs-åldern. Hoppas hon slutar prata om sånt snart...