Jag har helt tappat suget för allt.

Matlusten är som bortblåst, det bara växer i munnen på mig.

Har inte lust att kliva ur sängen.

Orkar inte gå på toaletten.

Orkar inte ens sätta mig längre ner på sängen och sträcka mig fram till TV:n och slå på On-knappen.

Är törstig, men jag orkar inte gå och hämta mer vatten.

Och varför skulle jag det?

Jag har ingen lust med nåt.

Önskar att jag kunde ligga här i sängen för alltid, och att ingen tog kontakt med mig mer.

Lusten är borta. Puts väck.

Och jag är så trött. Skulle vilja sova nu, men jag vill inte släcka och ha det tyst. Jag vill ha liv runtom, men ändå vill jag vara ensam.

Med mig själv och mina tankar. För dom kan ingen ha åsikter om.

Måste man visa sig för världen igen?

Låt mig bara vara!

Känner mig ändå bara missanpassad och otillräcklig.

Okunnig. Helt jävla fel, fel, FEL, känner jag mig. Fel för allt och alla.

Att det är jättetråkigt när Tony går till jobbet och jag blir hemma själv.

Kalla mig toffel eller vad ni vill, men så känner jag. Jag älskar att få vara med han och man ska ju göra det man tycker om att göra.

Det blir tomt utan han och jag vet att jag är dålig på att ta mig för saker och göra något, men jag åker iväg och tränar en del.

Nu har det inte blivit träning på länge, och jag hatar det. Tänkte sticka iväg ikväll på spinning men nu blev jag kass i magen. Jävla skit!

Skulle iväg imorgon med men det är väl inte superlyckat kan jag tänka mig. Blir lite less...

Och så regnar det.

Har mycket att tänka på, fast inget sådär som hindrar mig från att göra saker, utan mer känslomässiga saker.

Så är det.

Igår var det sista dagen för de berörda att tacka ja eller nej till radhuset. Vi var nr 2 i kö och har tackat ja, så om den som står först i kö tackat nej så blir det väl vårat, eller?

Jag vill så gärna ha det!

Då blir det renovering i hela lägenheten, målning, tapetsering och andra grejjer som behövdes göras. Men oj så kul det kan bli!

Men jag har intalat mig att vi inte kommer få det. Lika bra det så man inte blir besviken.

Isåfall får man börja om på nytt och anmäla intresse för några till lägenheter.

Jag hatar det här kösystemet på ett vis för det känns så hopplöst att få tag i något.

Och ska man hyra i andra hand så handlar det om en kort period oftast och är så sviningt dyrt för en enkel liten tvåa och det har jag ingen lust att betala. Så det är bara att hoppas att det dyker upp något snart!

Är dessutom supernervös för intervjun idag. Jag är nervös både för hur själva jobbet är i sig och dels just för att gå på anställningsintervju.

Sen får man säkert vänta på svar därifrån med bra länge innan man vet något.

Nej, just nu känns allt....bara så....hopplöst! Som en groda utan ben, hopplös.