Nu har vi just satt upp vinyltexten vi köpt. Det var inte det lättaste kan jag meddela. Vi försökte värma fast den och trycka fast den, men inget fungerade riktigt. Men nu sitter den på plats i sovrummet. Kärlek är vad det handlar om.

Det var Tony som valde den och inte trodde väl jag att han om någon var så pass blödig att han skulle välja just denna!

Renoveringen här hemma ligger på is just nu. Det blir inte mycket gjort alls. Fondtapeten i sovrummet ska upp så småningom och jag hoppas på lördag. Jag vill dessutom få till hallen här uppe för jag hatar tapeten som sitter där nu. Ful och blå. Och dessa extremt fula golv! Och det fattas lister i vardagsrummet som faktiskt är klart och sovrummet som är halvfärdigt.

Just nu är det ekonomin som sätter stopp för fortsatta renoveringar. Och jag bor hellre såhär med min älskade lycklig än i ett flott hus olycklig.

Här är fondtapeten Tony valde till vardagsrummet. Han ville ha svart men jag ville hellre ha något ljusare. Men det är väl såhär man gör när man kompromissar?

Jag väljer faktiskt i stort sett allting annat här hemma. Men den blev faktiskt riktigt, riktigt bra i vårat vardagsrum!

Försök att bortse från att det fattas golvsockel.

Den känns kanske lite vågad såhär på bild när man bara ser fonden. Resten av väggarna är vita och möblerna är ljusa. Den känns som Vi och jag tycker faktiskt om den jättemycket!

Jag vill köpa nya lampskärmar till vardagsrummet också.

Första gången jag såg dessa skärmar blev jag förälskad på riktigt och har längtat efter att få köpa dom.

Jag läser några bloggar. Inte många, men väl utvalda om man säger så. För en vän oroar jag mig över och vill gärna veta vad som händer kring henne och hennes liv, men just nu har hon inte bloggat på evigheter.

Igår läste jag en annan väns blogg, som inte heller uppdaterat på länge, och får läsa att dom börjat prata om syskon till sin lille son.

Helt ärligt så gör det ont i mig att läsa att mina vänner och bekanta planerar barn eller nyss har fått ett till.

Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag ville ha fler än ett barn, min lilla Izolde. Jag var helt klart färdig. Kände jag då!

Nu har det gått 3,5 år sedan hon kom till världen och vad ska jag säga?

Är det det här som kallas biologisk klocka?

Ja, jag hade väl inte tänkt skaffa fler barn alls och absolut inte inom den närmsta framtiden heller. Jag trodde den där "klockan" egentligen bara var ett dumt påhitt. En slags stressfaktor för kvinnor i 35-årsåldern som började förstå att tiden snart var ute för dom. Men tydligen är det kanske inte riktigt så.

Vi och alla levande djur och organismer är ju faktiskt gjorda för att fortplanta oss för våran arts överlevnad så det är ju inte så konstigt då att man faktiskt börjar känna av det där suget. Eller har jag fel?

Ren biologiskt sett är det ju varje människas rätt att skaffa barn men det är ju inte alltid så enkelt som det låter.

Oftast handlar det ju egentligen om tid och ekonomi. "Rätt tillfälle" och allt det där. Men när någonsin blir det rätt tillfälle då?

Kan väl tycka att om man är mitt uppe i studier så kanske man ska vänta, men annars? Man kan ju aldrig ångra ett barn, men man kan ångra att man aldrig fick några. Det är så jag känner nu. Tänk om jag aldrig får fler och kommer jag då ångra det i hela resten av mitt liv sen?

Jag vet att jag är frisk och kan få barn, och att det finns dom som inte kan det. Dom kan ju inte ångra det. Hur känner dom när dom får veta att dom aldrig kommer kunna få barn?

Att man kan längta efter något så starkt är nästan obehagligt.

Jag vill inte ångra mer nu.

Aldrig mer!