Idag var det då dags för det beröma YKB-provet. Många på skolan har fått göra om det flera gånger innan dom klarar det.

Men jag, jag klarade det på första försöket. Precis som med C-teorin och C-uppkörningen.

Det går som på räls det här.

Och utan att faktiskt ha pluggat till provet heller.

Men, man ska ha minst 48 rätt och jag hade faktiskt bara 48 rätt. Men godkänd som godkänd va?

Hade inga större förhoppningar om att klara det heller så det kändes ganska skönt när jag såg ordet Godkänt när jag rättat.

Så nu får jag köra vad som helst.

Har ni tänkt på hur mörkt det är ute tidigt om kvällarna nu för tiden?

Nu är klockan 18:22 och det är nästan kolsvart. Jag är mörkrädd så jag tycker inte alls om det här svarta.

Jag sover med lamporna på i hall, kök och vardagrum när jag är ensam hemma på natten. Då är jag tryggare!

I eftermiddag var jag och mamma iväg och tränade Bräda Bas-pass. Det var helt ok. Inte jättekul men svettigt och lite andra övningar än man gjort förut.

Tänkte gå på spinning på tisdag men det passet var redan fullbokat. (jävla skit) Så det blir ett jympapass istället då.

Jag undrar varför jag svettas så jävla mycket varje gång jag tränar?

Vissa svettas knappt alls. Ser knappt berörd ut.

Varför är det så?

Vissa som inte ser berörda ut rör ju knappt på sig när dom tränar så där fattar jag, men annars då?

Är dom så vältränade att dom inte svettas längre?

Imorgon har jag YKB-prov. Såhär känns det: jag skiter i om jag klarar och skiter i om jag inte klarar det. Rätt inställning?

Kanske inte, men nervös är jag inte ett dugg iallafall. Knappt så jag kommer ihåg att jag ska dit ens.

Ensam hemma ikväll med. Hela dagen faktiskt.

Jag sov länge. Till 12. För länge.

Sen gjorde jag mig iording och hämtade bilen hos älskling och åkte till syster som köpte en kattunge igår. En Ragdoll. Hur fin som helst! Men namn var svårare att komma på. Men vi fick fram några förslag som hon nu har att välja mellan.

Idag blev jag väckt kl 10:04 av att älsklingen kom hem från jobbet. Man blir lite halvskraj när det slår i dörren när man sover, och jag trodde väl aldrig att jag skulle sova såhär länge idag!

Hur som helst...

Vi gjorde oss iordning för att åka ner på stan och leta present till min far som fyller år på måndag. Det var mysigt att gå runt och skrota på stan för det var så länge sedan. Kylan, hösten/vintern och just att man får klä på sig lite för det hela ännu mysigare.

Och pricken på i:et idag blev när vi gick in i bokhandeln för att kolla efter en bok. Jag tycker det är mysigt att i lugn och ro gå och kolla efter böcker och läsa baksidan på andra och se vad som finns.

Efter stan åkte vi och handlade för en vecka framåt. Var halvtomt hemma i frysen.

Vidare hem och städade och har tvättstugan nu. Skönt att tvätta när man bara hade 4 maskiner som tar 30 min vardera. Det går som fort då!

Om ett tag åker vi hem till mamma och pappa och firar honom lite. Tony jobbar ju imorgon och på måndag är man rätt slut efter att ha vart på skolan en hel dag så det kändes bättre att åka dit ikväll än på måndagkväll.

Tony börjar jobba imorrnbitti igen och kommer hem på måndag. Det är ganska tråkigt när han jobbar helg såhär.

Min Tony är den bästa som finns just nu.

Jag mår inget vidare och bröt ihop häromdagen bara sådär. Men han finns där och stöttar mig och vi har pratat igenom det hela på riktigt så han förstår varför det kanske blir såhär ibland.

Jag vill inte ha det såhär.

Jag är arg nästan jämt.

Känner mig typ aldrig riktigt glad längre.

Och jag vet inte vad det beror på.

Men jag har iallafall tagit tag i saken nu och väntar på samtal från en kurator på HC.

Så förhoppningsvis kanske man kan få komma dit och prata av sig lite och få lite hjälp på traven i rätt riktning.

Jag trivs!

Jag är kär!

Jag har nästan allt man kan önska.

Eller det har jag väl, men inte här hos mig.

Golvet blev så bra i sovrummet. Snyggt och fräscht och rent!

Och soffan vi fick hem för 1½ vecka sen är så underbar! Den är gigantisk och alla får plats i den.

Nu är det hallen kvar med väggar och golv kvar. Och så nya lister i hela lägenheten. Sen är vi klara!

Jag trivs så jävla bra!

Det är ju inte alltid det blir som man vill att det ska bli.

Att lägga golv när inte väggarna är raka till exempel är ju en sådan grej som kan få en att bli gråhårig!

Vi håller som allra bäst på att lägga in nytt och fräscht golv i sovrummet i just detta nu och det blir fräschare men det kommer ganska mycket fula ord ur munnen på älskling. Väggarna är inte raka och då vill golvet inte alls vara med på det som Tony vill. Men det verkar som att han fått till det ganska bra ändå.

Det är alltså ett mindre kaos här hemma hos oss just nu då. Hans barn kommer om några timmar dessutom. Ännu mera kaos!

Tur det finns lekplatser runt omkring här så dom kan vara ute ett tag.

Vidare ska vi lägga golv i hallen och köket också så fort vi får råd. Sista pengarna på renoveringskontot gick alltså till golvet i sovrummet igår när vi köpte det.

Men fint det blir det iallafall här hemma!

Pimping my appartment!

Jag var nyss ut med Cissi, moster Karins lilla hund. Hon ska bo här till imorgonkväll för Karin är på kurs i huvudstaden.

Hon har legat i sängen hos mig hela natten. Jag nästan la mig på henne en gång inatt.

Sedan när man vaknade blev det en halvlång promenad. Det blev iallafall 20 min ute i friska höstluften. Det kändes bra. Riktigt jävla bra att vara ute och gå med en hund igen. Jag kände hur mycket jag saknade det.

Men det blir ingen hund för oss på ett tag ändå. Eftersom vi inte vet när Tony ska operera sig än så känns det väldigt dumt att skaffa en valp. Han kommer gå på kryckor i kanske en månad efter operationen och hur ska det gå då?

Nej, det får helt enkelt vänta.

Igår var jag hemma från skolan och likaså idag. Jag orkar inte åka dit. Orken för i stort sett allt är nästan borta. Inte det att jag är lat, inte den orken, utan den andra orken. Orken att göra det man ska göra varje dag. Kliva upp och leva. Den orken är som borta.

Men upp tog jag mig idag iallafall. Och kom ut på en promenad. Det känns lite bättre iallafall.

Jag vet att jag måste ta mig i kragen men det är inte så jävla lätt jämt.

Och när man är nära till att börja gråta vid minsta lilla motgång just nu så känns det hellre som att jag sitter hemma ensam än sitter på skolan där jargongen är lite speciell.

Det brukar ju gå över av sig själv efter några dagar så jag är väl inte speciellt orolig över det egentligen.

Tror det kan ha att göra med att man varit så spänd och nervös över uppkörningen att all kraft gick ur mig när jag väl klarade den.

Måndagkväll var jag helt färdig. Somnade i soffan på eftermiddagen men la mig sedan i sängen en stund och sov.

Sedan somnade jag 22 men sov oroligt tydligen.

Så egentligen är det väl inte så konstigt att man kanske blir lite halvseg såhär dagarna efteråt och inte har kraft till knappt att ta sig upp på morgonen.

Ja, jag vet inte jag. Men jag har lärt mig att lyssna på kroppen nu. Då mår jag bättre!

Jag vet inte om det kanske är hösten som gör det, men är inte lika pigg och kry nu längre.

Känner mig fet, pluffsig och konditionen är totalt bortblåst.

Jag orkar knappt städa fint här hemma.

Höstdepression?

Minsta lilla grej blir gigantisk och humöret är upp och ner. Jag vill inte ha det så.

Vill börja träna och jag har ju ett träningskort nu så det är ju bara att sticka iväg men det känns bara så jävla jobbigt med allt sånt just nu.