Jag var nyss ut med Cissi, moster Karins lilla hund. Hon ska bo här till imorgonkväll för Karin är på kurs i huvudstaden.

Hon har legat i sängen hos mig hela natten. Jag nästan la mig på henne en gång inatt.

Sedan när man vaknade blev det en halvlång promenad. Det blev iallafall 20 min ute i friska höstluften. Det kändes bra. Riktigt jävla bra att vara ute och gå med en hund igen. Jag kände hur mycket jag saknade det.

Men det blir ingen hund för oss på ett tag ändå. Eftersom vi inte vet när Tony ska operera sig än så känns det väldigt dumt att skaffa en valp. Han kommer gå på kryckor i kanske en månad efter operationen och hur ska det gå då?

Nej, det får helt enkelt vänta.

Igår var jag hemma från skolan och likaså idag. Jag orkar inte åka dit. Orken för i stort sett allt är nästan borta. Inte det att jag är lat, inte den orken, utan den andra orken. Orken att göra det man ska göra varje dag. Kliva upp och leva. Den orken är som borta.

Men upp tog jag mig idag iallafall. Och kom ut på en promenad. Det känns lite bättre iallafall.

Jag vet att jag måste ta mig i kragen men det är inte så jävla lätt jämt.

Och när man är nära till att börja gråta vid minsta lilla motgång just nu så känns det hellre som att jag sitter hemma ensam än sitter på skolan där jargongen är lite speciell.

Det brukar ju gå över av sig själv efter några dagar så jag är väl inte speciellt orolig över det egentligen.

Tror det kan ha att göra med att man varit så spänd och nervös över uppkörningen att all kraft gick ur mig när jag väl klarade den.

Måndagkväll var jag helt färdig. Somnade i soffan på eftermiddagen men la mig sedan i sängen en stund och sov.

Sedan somnade jag 22 men sov oroligt tydligen.

Så egentligen är det väl inte så konstigt att man kanske blir lite halvseg såhär dagarna efteråt och inte har kraft till knappt att ta sig upp på morgonen.

Ja, jag vet inte jag. Men jag har lärt mig att lyssna på kroppen nu. Då mår jag bättre!