Jag vill också ha familj.

En egen familj.

"Alla" andra har ju det. När är det min tur då?

Jag får leka familj när Izolde kommer hit.

Hon kommer nästa vecka och blir här i 3 dagar. Hennes pappa åker med också.

Hon vill inte åka hit, säger hon.

Varför vet jag inte.

För jobbigt att åka så långt med bil?

Kanske för att hon inte får göra precis som hon vill här?

Det gör ont i mitt hjärta när hon säger att hon inte vill åka hit.

Lyckliga familjelivet ja.

Det är något som jag bara kan drömma om.

Förmodligen kommer få drömma om för all framtid med.

Så känns det iallafall.

Jag har ju alltid velat ha det där "Svensson-livet" men vart står jag nu i det här livet?

Jag står utan jobb, håller på med en utbildning som inte verkar ge jobb just nu ändå, och dränker mina sorger med några glas vin om helgen.

Försöker bränna bort fläsket på Friskis men tycker jag bara sväller mer och mer.

Så nej, det är inte så bra nu. Inte alls.

Och INGEN förstår mig, hur jag känner.

Jag har INGEN att prata med.

INGEN som kan hålla om mig lite och säga att det visst kommer bli bra, att det kommer ordna sig och bara lyssna och FÖRSTÅ!

Det känns så tomt, som ett stort tomrum inne i mig.

Jag behöver något att fylla det med.

Just nu fyller jag det med att tröstäta.

Visst är det bra?

Vill bara att någon ska...förstå!