Igår skrev jag ju om den påbörjade planerade flytten till Sundsvall. Ju mer jag tänker på det, desto bättre känns det.

Jag har till och med redan sökt två jobb där borta. På golfbana både två. Och så har jag mailat kommunen och berättat hur våran situation ser ut för att få svar om vilka områden man kan tänkas bo i när man väl bestämmer sig, och om det är lång bostadskö som här.

Men vad jag sett så kryllar det av lägenheter där borta. Inte alls som här där man får söka med ljus och lykta för att ens få göra en intresseanmälan vilken ändå inte leder till att man får bostaden.

Helt sjukt är det!

Vi är iallafall ute efter minst en trea.

Tonys barn kommer ju inte bo hos oss lika ofta då så då kanske dom kan dela på ett rum precis som dom gör här. Skulle vi däremot bo kvar här så hade vi vart tvungna att få tag i en fyra så att hans dotter fick ett eget rum. Hon börjar bli så stor nu så hon måste få lite privat. Det tycker iallafall vi.

Det känns spännande och lite nervöst nu. Hur det blir. Om vi får sålt våran lägenhet.

Många frågor som snurrar runt nu.

När kommer det bli av?

Var kommer vi hamna?

Vilket jobb kommer man få?

Kommer vi trivas?

Och idag när Izolde åkte hem så grät jag inte ens. Jag trodde att jag skulle bryta ihop som vanligt, och visst fanns det där, men inte på samma sätt. Igårkväll bröt jag däremot ihop här hemma i min ensamhet, men efter att Tony föreslog det här alternativet så kändes allting plötsligt mycket, mycket bättre!

Och vi har dessutom redan planerat in nästa gång hon ska komma. Så nu vet jag att det inte är så länge dit.

Jag tror att den här lösningen är den bästa för alla.

Tonys barn kanske ändå ska flytta till Åre. Inget bestämt ännu, dom har bara pratat lite om det pga jobbsituationen. Och det är ju så det är. Man får flytta dit jobben finns om man ska kunna få till ett liv kanske. Bara hoppas att jobben finns i Sundsvall också.

Så år 2011 kanske medför något gott ändå.

Det bästa är ju att Tony kan ha kvar sitt assistentjobb här. Det är ju faktiskt inte längre än att han kan pendla fram och tillbaka. Så det är hur bra som helst!

Jag bara hoppas att han är lika entusiastisk som jag över det här. Iallafall att han tycker det är en skitbra lösning.

Han kommer iallfall att få en lyckligare sambo. Som inte känner samma sorg över att inte få kunna träffa sin dotter när hon vill, för då kommer det bli mycket oftare = mer lycka!