Och jag har inte skrivit sedan jag vet inte när!

Men nu ikväll när jag sitter ensam hemma i min mörka vrå och hoppas att det aldrig ska bli "imorgon" så kom jag att tänka på min stackars blogg som finns där ute i cyberspace som jag inte skrivit i på väldigt länge.

Jag kan inte skylla på att jag inte haft tid den här gången för tid är något jag har gott om.

Så jag skyller inte på något.

Det har varit jul och nyår.

Julen sög. Ingen Izolde och jag grät mig igenom Tonys barns julklappsöppning. Fast tyst, inombords och en skvätt inne på toaletten. Det kändes så fel att inte få ha sitt egna barn hos sig då. Men i år är det min tur. Det är min jul i år.

Men vi åkte ner och hämtade henne dagen innan nyårsafton och åkte hem på nyårsafton och sedan dess har hon varit här.

Imorgon åker hon hem med tåget och sin pappa som kom igårkväll. Därför vill jag inte att det ska bli imorgon.

Det har väl hänt en del grejjer sedan sist.

Den 23 dec åkte jag och Tony till Ludvika och hämtade en hund.

En riktig gatukorsning som mest ser ut som en schäfer. 13 veckor är hon nu. Roxy heter hon. Gullig och rar när hon inte bits. Tröstar mig när jag är ledsen. Inte riktigt rumsren ännu. Men hon blir bara bättre och bättre.

Den 3 januari hade jag uppkörning med släp men förarprövaren kuggade mig. Han tyckte att jag växlade fel inför rondeller och korsningar, men jag växlar precis så som vi får lära oss på skolan. Till och med min lärare ifrågasatte varför han kuggade mig på sådana saker när dom ska lära ut på det viset.

Och så andra sådana småsaker som inte har någon betydelse. Jag bröt ju inte direkt någon regel eller körde mot rött.

Så jag var lite nere där ett tag.

Men den 24:e kör jag upp igen.

Så tillbaka till skolan på måndag och se till att klara mig den här gången.

Jag har nu varit ledig i 2 veckors tid. Fått sova ut i stort sett varje dag. Izolde sover till 9-9:30 på mornarna nu. Hur skönt som helst!

Hon somnade dessutom alldeles ensam inne på rummet i sin egna säng 2 kvällar i rad här uppe. Det har inte hänt förut. Framsteg!

Hoppas nu bara att hennes far fortsätter med det.

Inget jobb i sikte än så länge. Kanske någon form av timanställning hos kommun där jag hade praktik en vecka. Kan ju bara hoppas för pengar har man ju inte direkt gott om just nu.

Ikväll pratade jag och Tony om lite framtidsplaner.

Jag ska börja söka jobb i Sundsvall.

Snart iallafall.

Blir nog mer framåt våren till.

Mest för att jag ska komma närmare Izolde.

Varken jag eller han vill bo i Gävle igen, men bor vi där kommer både han och jag kunna träffa våra barn regelbundet. Mer regelbundet än nu.

Nu bor hans barn hos oss i princip lika mycket som hos deras mamma, så där kommer det bli mindre, men då kanske vi kommer ha alla 3 hos oss varannan helg istället. Det där får man ju se hur det blir med då.

Men i dom banorna har vi börjat fundera i nu.

Det känns bra. Och han kan vara kvar på sitt jobb här ändå.

Sundsvall....

Ja, varför inte?

Till dig a.k.a "ingen du känner iallafall" och "miss not" och alla andra namn du använder dig av!

Vem är du att döma ut mig?

Vem tror du att du är egentligen?

Är du så jävla feg så du inte ens vågar skriva vem du är?

Men kommentera både det ena och det andra, det kan du minsann.

Är du en sådan människa som sitter och inte har något annat liv än att glo i bloggar och slänga in idiotiska kommentarer till folk du inte känner, eller vet vilka dom är?

Stå upp för dina åsikter istället!

Men det vågar du ju inte.

Eller hur?

Ingen i Sverige, eller iallafall här i Jämtland kan ha undgått den härjande parasiten här i Östersunds Kommun.

Jag åkte på skiten, (ja, bokstavligt och bildligt talat) för 2 och en halv vecka sedan. Jag hade så jävla ont i magen och fick som så många tusen andra ränna på dass som en idiot.

Ingen feber dock och kräktes inte en enda gång.

I ganska precis 2 veckor höll det i sig och på grund av den där äckliga parasiten missade jag uppkörningen.

Men idag fick jag veta att jag fått en ny tid, så nu är det bara att vänta in den och träna på allt som går att träna på så man klarar den.

Jag gick till skolan i måndags igen efter att ha vart hemma i 2 långa veckor. Tony åkte på det ordentligt för en vecka sedan och är inte helt hundra än och bägge hans barn har blivit sjuka och så min pappa. Och typ 6000 personer till här i stan.

Minst!

Helt sjukt! En sådan här grej kan ju lamslå en hel stad i värsta fall.

Sjukhuspersonalen är hemma och 2 op-salar har stängt.

Vi måste koka vattnet vi ska använda som dricksvatten och till tandborstning och det börjar bli jävligt drygt nu. Kokat vatten smakar dessutom krita, så nej, det är fan inte roligt.

Känns som man är tillbaka på medeltiden. Det är ju så självklart att man ska kunna ta vatten i kranen när man vill, men för oss här uppe är det inte det. Och det är en konstig känsla må jag säga.

På måndag börjar jag på praktik och jag hoppas att jag kommer få köra en del och inte bara sitta och åka. Då är det ju meningslöst att ha det. Tänker nog bara ha praktik en vecka och sedan vara på skolan och köra och backa.

Snart är det ju jul också. Men julkänslan är puts väck. Izolde ska vara med sin pappa i jul och kommer hit innan nyår istället. Tonys barn ska vara här några timmar på dagen på julafton. Så antar att nästa jul blir våran.

Har iallafall hängt upp en stjärna i fönstret.

Igårkväll bara kom det över mig igen hur mycket jag saknar Izolde.

Det går inte att hejda tårarna. Det bara kommer och det går inte att få stopp!

Det är så jobbigt att nästan aldrig få veta när jag får ha henne hos mig igen. Det är ju omöjligt att ha henne så ofta som jag vill.

Och nu när hon själv säger att hon vill att jag ska hämta henne så blir det ännu jobbigare. Hur ska man orka med?

Jag vet att det var MITT val och allt det där, men det är då fan inte lättare bara för det. Hon är ju mitt barn! Inget kan ändra på det och saknaden efter sitt barn kommer alltid finnas där.

Ingen i hela världen vet hur jag känner.

"Jo, jag vet hur du känner" säger många, men nej, det gör ni inte. För ni har era barn hos er hela tiden, kanske att ni lämnar iväg dom till en barnvakt ibland, så ni vet inte alls!

Det är fel att tänka såhär, jag vet, men det är fan jobbigt att se Tony med sina barn ibland. Det känns orättvist att han får ha sina barn när han vill typ men inte jag. Han får natta sina barn, pussa och krama dom, få vara i deras närvaro och mysa medans jag kanske får några sekunders prattid med min någon enstaka gång i veckan. Det är fel, jag vet, men jag kan inte rå för att jag känner så, och tänker så. Jag känner mig så halv!

Och ni för ute som dömer mig, ni kan ta era tankar och ord och stoppa upp dom långt upp! Jag vet att ni finns där.

Har iallafall fått bekräftelse att jag inte har gjort något fel. Det känns så himla skönt. Fast visst fan känns det fel. Men jag har inte gjort fel. Jag har inte gjort fel. JAG HAR INTE GJORT FEL!

Jag får leva med det och försöka göra det bästa av saken, men hur lätt är det då när man ser alla glada familjer ute på diverse aktiviteter, föräldrar som pysslar om sina barn, alla barnvagnar på stan. Jag vill också ha ett familjeliv. Ett riktigt!

En riktig familj. Men jag begär tydligen för mycket.

Alldeles för mycket.

Just nu planerar vi en liten weekendresa, jag och min darling.

Vi har funderingar på att åka till stugan nästa vecka. Åka lite skoter, grilla lite korv och bara mysa och umgås lite.

Hans barn ska följa med då också. Känns som man behöver få komma iväg lite och göra nåt annat än att bara se (ja faktiskt är det så): hemmet, skolan, ICA och då och då mamma och pappas hem.

Ganska less på det nu!

Blir till att köpa ett nytt mobilt bredband isåfall, införskaffa lite filmer både till barnen och oss och lite ritpapper och pennor så barnen har något att göra inomhus med.

Pulkan ska med och en massa mat. Kläder och skor. Ja, det är en hel del som ska med och hur fan vi ska få med allt, plus få plats i bilen allihopa, det ska bli intessant!

Planerar dessutom att åka och hämta upp Izolde snart med. Hade velat ha henne här på julmarknaden. Hade tänkt åka ner och hämta henne nästa vecka, men får se. Inget är helt bestämt än. Och har jag såhär ont i magen så blir det nog ingenting utav det.

På måndag fyller Tonys dotter 7 år!

Då blir det tårta och presenter. Tänkte baka en marängtårta med något gott i. Om hon vill ha det. Sen skulle hon ha kalas på Djungelhuset för alla kompisar.

Det verkar vara populärt att ha sitt kalas på Djungelhuset.

Man slipper i och för sig att göra allting själv hemma om man ska ha kalaset hemma och barnen har ju skitkul i den där klätterställningen också, men samtidigt så skulle jag ändå vilja göra allting själv med. Göra en rolig tårta kanske och allt det där. Det är både och. Man slipper göra något själv, bara betala typ, och man slipper allt spring hemma och allt städande och sånt. 

Jag skulle nog inte palla att ha ett stort kalas här hemma i våran lilla lägenhet med 15 ungar.

Men nästa år, när Izolde fyller 4 år, så ska jag ha kalas för henne här! Då får folket pallra sig hit upp om dom ska vara med, för sist var vi hos hennes pappa.

Det blir roligt att få göra kalas för henne här!

Det känns verkligen som om jag haft ont i magen i en evighet nu!

Men idag gick jag faktiskt till doktorn och, hör och häpna, jag blev undersökt. Han tryckte på magen och jag var jätteöm på höger sida av magen där det annars inte gör ont. Det gör ont i mellangärdet bara men när han tryckte där kändes det ingenting. Jag vet inte vad jag ska tro.

Han sa nåt om blindtarmen, att det kanske var den som spökade. Han frågade om mina föräldrar haft gallsten, men det visste jag inte. Sen blev de blodprovstagning och rädd som man är så började jag svimma, men sköterskan märkte det i tid och fick assistans av en annan sköterska och tippade ner mig. Fan att det ska bli sådär! 26 år och svimmar av blodprovstagning. Känns pinsamt!

Tony blev inropad och han kom in och det såg ut som han tyckte synd om mig. Fick till och med en puss av han! Mitt hjärta...

Hela veckan har han jobbat varannan dag. Det märks.

Och jag har inte kunnat eller orkat åka till skolan på hela veckan heller pga mitt magont. I måndags klev jag upp för att åka till skolan men hann bara in på toa och sedan var det kört. Konstaterad magsjuk. Fick springa på dass hela dagen och ont som fan i mellangärdet.

Tisdagen var jag bra i magen. Inget ont alls men man ska ju stanna hemma om man vart magsjuk. Ringde skolan och sa att jag nog inte ville köra upp på onsdagen då jag hade tid så jag fick byta tid med en annan i min grupp till nästa vecka. Jaha, onsdagen då. Fick så jävla ont efter lunch så jag låg hela dagen. Grinade av smärta på kvällen och vaknade flera gånger inatt av att det gjorde så ont! Tony berättade att han hört mig snyfta flera gånger inatt.

Idag kändes det bättre till en början men det satte igång efter en stund. Men inte lika som igår. Läkarbesök och åt barnmat (lasagne) på bruk till middag...och lunch! På utifall det är magkatarr som jag först trodde.

Men nu är jag osäker. Det kommer som i attacker och jag har aldrig haft såhär ont förr.

Just nu velar jag om jag ska åka till skolan imorgon ändå, för det skulle verkligen behövas, eller om jag ska stanna hemma och vila. Rör jag på benen så gör det ont, så jag vet inte om jag klarar av det?

Vad fan är det för fel på magen?!

Och läkaren skulle ju ringa på eftermiddagen idag när provsvaren kommit men inte ringde han heller. Antingen så glömde han det, eller så kom inga provsvar eller så var det inget fel så dom ringer inte. Men han sa hur som helst att när svaren kom så skulle han höra av sig. Så jag hoppas han ringer imorgon.

Alla prioriterar vi olika saker här i livet och jag prioriterar utlandsresor högt.

Att få åka utomlands en gån om år är något jag strävar efter.

Själva sökandet efter den perfekta resan är nästan lika spännande som att några månader senare kliva av planet på destinaionen och för första gången känna värmen.

Jag älskar sol och bad-resor. Jag älskar värmen, solen, lugnet.

Men som det är nu känns det ganska hopplöst att kunna spara ihop till en resa. Vi lever mer eller mindre på en lön och det är tungt. Speciellt den här månaden.

Räkningar för miljoner ungefär och sedan var det nästan slut.

Älsklingen fyller 30 år i juli nästa år och han vill inte vara hemma. Både han och jag vill åka utomlands i 2 veckor under tiden han fyller år.

Vi satt häromkvällen och kikade på resor till Turkiet. Det är ganska billigt att åka dit med all inclusive.

Jag är både för och emot all inclusive. Det är nästan halva nöjet att få gå och leta upp en restaurang på kvällen för att äta. Så att behöva sitta i en matsal med buffé känns inte alls lika mysigt. Men det blir ju så mycket billigare!

Helst vill man ju till Thailand. Till en ö. Inte Phuket igen. Men det får bli senare när jag också fått tag i jobb.

Men jag längtar så mycket efter att få åka till värmen nu så jag kan nästan inte tänka på annat. Det är över 2 år sedan jag var iväg sist och då gick resan till Turkiet. Jag, Izolde och hennes pappa var det. 2 veckor med all inclusive. Vi blev magsjuka. Izolde blev inlagd på sjukhus över en dag. Jag fick ta taxi för att åka till ett supermarket för att köpa blöjor och våtservetter. Jag fick ringa försäkringsbolag tusen gånger. Jag fick prata med någon slags ekonomiansvarig för att reda ut ekonomiproblemen för det blev strul med betalningen. Jag fick sätta mig i en taxi och åka tillbaka till sjukhuset efter några dagar för att sjukhuset fortfarande inte fått bekräftat från försäkringsbolaget att dom skulle betala.

Men sen äntligen blev det klart och vi kunde njuta av semestern den sista tiden.

Jag hoppas att det inte blir så igen!

Men så till problemet med pengar igen då.

Hur sparar man ihop till en resa?

Vi diskuterade det där häromkvällen då och kom fram till att som det är nu iallafall, så får man nog välja. Spara till en resa eller hitta på saker här hemma. Vi var båda överens om att spara till en resa, så jag hoppas vi klarar av det.

Vi SKA komma iväg i juli 2011. Så är det bara!

Vintern har slagit till på allvar här uppe i Jämtlandsskogarna inatt. Det är inga mängder med snö, men det snöar. Och det är vitt ute.

På ett sätt är det bra tycker jag. Det blir lite ljusare ute och vem vill inte ha snö till jul?

Gå på julmarknaden på Jamtli utan snö är som att bada i ett hav utan vatten.

Vi pratade lite om att kanske försöka oss på att komma iväg på ett julbord i början av december. Får se vad ekonomin säger om det.

På Gamla Teatern spelar Ständut Blakk och dom är bra. Så jag skulle vilja gå på julbord där. Men det går på 500 spänn per person. Och sådär i juletider är det ju en hel del annat som ska köpas och så.

Jag hade en liten fundering över julafton i år.

Mina föräldrar gillar ju inte julen. Iallafall säger dom att dom inte gör det.

Jag sa att vi istället för den traditionella julmaten kunde ha en stek till middag istället. Och kanske den julmat man verkligen, verkligen vill ha.

Fast då är man ju nästan där ändå med hela bordet fyllt av prinskorv, köttbullar, skinka och sill.

Tonys barn ska sova här från dagen innan och åker till sin mamma någon gång på julaftons-dag. Det blir julklappsöppning på dagen då och kanske lite snöbus ute, om det nu är någon snö. Izolde firar julen med sin pappa. Det känns tråkigt fast samtidigt inte så jobbigt som jag trodde för hon ska fira nyår här med oss.

Då blir det fullt hus här hemma. Alla 3 barnen ska vara här då.

På kvällen tycker jag att vi kan gå ut och ta oss någon drink tillsammans och mysa lite istället för att sitta hemma och glo på TV.

Tony jobbar juldagen så den tillbringar nog jag med min familj hemma hos mamma och pappa.

Så ser våran jul ut 2010. Hur ser Din jul ut i år?