Det är väl inte så konstigt att man aldrig gå ner i vikt när man tröstäter när man är ledsen. Som nu. Proppar i sig 3 kanelbullar på raken bara för att jag känner mig ensammast i världen och inte har Izolde här.

Jag tittade ut över lekparken här ute nyss och började böla när jag tänkte på hur kul Izolde tycker att lekstugan är att leka i. Hon höll på att städa i den och möblera och leka, planterade om plastblommor och höll på som i ett riktigt hus. Ville gå ut och ropa på henne och se henne titta ut genom fönstret med gardiner och säga: "Vicket?" när jag frågar vad hon gör. Jag vill ha henne här. HÄR!

Jag störtgråter idag, just i detta nu. Inombords. Hon har precis åkt. Tomheten är redan över mig. Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Känner mig tom på luft och allt annat. Vill ha henne här. Få höra hennes skratt och prat. Men nu då? Nu återgår man till tomma dagar, långa sovmorgnar, mat när man känner för det och just inget mer.

Det är inte så konstigt att jag kräver mer kärlek och uppmärksamhet av min sambo än jag annars kanske skulle göra om hon bodde hos mig på heltid. Jag behöver närheten och den enda som kan ge mig den är han när inte Izolde är här. Det är väl både bra och dåligt antar jag. Men det är väl så det blir kanske, att man kompenserar på det viset. Jag behöver det verkligen.

Nu vet jag inte när jag får träffa henne igen. Jag vill åka ner till hennes nya inskolning på nya dagiset i slutet av augusti, men det är inget som är bestämt.