Igårkväll bara kom det över mig igen hur mycket jag saknar Izolde.

Det går inte att hejda tårarna. Det bara kommer och det går inte att få stopp!

Det är så jobbigt att nästan aldrig få veta när jag får ha henne hos mig igen. Det är ju omöjligt att ha henne så ofta som jag vill.

Och nu när hon själv säger att hon vill att jag ska hämta henne så blir det ännu jobbigare. Hur ska man orka med?

Jag vet att det var MITT val och allt det där, men det är då fan inte lättare bara för det. Hon är ju mitt barn! Inget kan ändra på det och saknaden efter sitt barn kommer alltid finnas där.

Ingen i hela världen vet hur jag känner.

"Jo, jag vet hur du känner" säger många, men nej, det gör ni inte. För ni har era barn hos er hela tiden, kanske att ni lämnar iväg dom till en barnvakt ibland, så ni vet inte alls!

Det är fel att tänka såhär, jag vet, men det är fan jobbigt att se Tony med sina barn ibland. Det känns orättvist att han får ha sina barn när han vill typ men inte jag. Han får natta sina barn, pussa och krama dom, få vara i deras närvaro och mysa medans jag kanske får några sekunders prattid med min någon enstaka gång i veckan. Det är fel, jag vet, men jag kan inte rå för att jag känner så, och tänker så. Jag känner mig så halv!

Och ni för ute som dömer mig, ni kan ta era tankar och ord och stoppa upp dom långt upp! Jag vet att ni finns där.

Har iallafall fått bekräftelse att jag inte har gjort något fel. Det känns så himla skönt. Fast visst fan känns det fel. Men jag har inte gjort fel. Jag har inte gjort fel. JAG HAR INTE GJORT FEL!

Jag får leva med det och försöka göra det bästa av saken, men hur lätt är det då när man ser alla glada familjer ute på diverse aktiviteter, föräldrar som pysslar om sina barn, alla barnvagnar på stan. Jag vill också ha ett familjeliv. Ett riktigt!

En riktig familj. Men jag begär tydligen för mycket.

Alldeles för mycket.